Hallå! Och hon manifesterade sig. I Lägenheten ovanpå. Hon kunde höra röster, det var osäkert, men hon var tillbaka. Blåsten hade tagit lappen, som någon till fullo dragit av, med hennes namn, och hans. Men det verkade inte, som att han hade haft något emot det, och inte hon heller. De hade varit osäkra, men nu var hon alltså tillbaka! Hon hade skällt på honom. Och han hade inte förstått. Han hade förstått språket, men inte hur hon inte kunde inte sova ensam.