Där huset en gång legat såg jag henne igen. Hon kom emot mig, åtminstone kändes det så. Vi kan ju alltid dela på ett glas vemod, det är nog allt jag kan bjuda dig på, hörde jag henne säga. Det står en flaska där borta i hörnet där linneskåpet en gång stod.

Hatar du mig ännu, frågade jag henne. Jag känner inget hat, det är bara ord för mig, sa hon. Jag är idag som ett träd om hösten, löven som faller är mina känslor. Tyvärr så innefattar det även glädje och sorg.

Ser ett ungt par komma gående hand i hand och en leklysten hund vid deras sida,
De ser på mig och mannen utbrister skål, då han ser att jag har ett nästan urdrucket vinglas i min hand. Det är alltså såhär vemod smakar.