de flesta säger sig vara villiga
att förändra sig när de lider

så är det inte

man vill behålla allt man är nöjd med
bara bli av med lidandet

man är ointresserad av vem man är

man tror att lidandet
är som mjäll på axlarna

det är ett samhällsstrukturellt påbud

man vill inte förstå...inte ens ha en förklaring
man orkar inte...man är bara dödstrött

sist och slutligen älskar man lidandet

man liksom
har inget annat att ty sig till