Tänkte inte så mycket på det just då. Tanken kom senare under dagen. Hade till en början större fokus på Luleå Gymnasieby och välkomnandet av ett antal nya elever denna måndag i augusti. Dessutom hade jag att förbereda det ekonomiska kretsloppet via nätet och en whiteboard till några vuxenstuderande. Det var nog inte förrän den försenade kafferasten vid 14.30-tiden som tanken ånyo dök upp. Hon hade ju inte dragit undan den tvådelade nedre gardin.

Lilian Sannevi, en sedan länge pensionerad språklärare i Luleå, bodde centralt på Sandviksgatan 75, inte så långt från Södra Hamn, platsen de tunga fartygen anlöpte. Vid ett samtal några år tidigare, då hon bevistade en musik- och dansuppvisning av elever vid skolan nämnde hon sin lägenhet på Sandviksgatan och hur hennes väninnor genom ålder och sjukdom successivt försvunnit. Karln hennes eller rättare sagt särbon som var pappa till hennes dotter hade fätt hjärtsnörp och avlidit vid 77 års ålder. Hennes äldsta kvinnliga vän på motsatta sidan gatan hade haft stroke och just avyttrat livet till det okända. Själv hade Lilian hunnit bli 82, men tycktes i själ och hjärta inte vara äldre än 65. Således en pigg gammal dam med musikaliskt påbrå och en fäbläss för historieberättande.

Nu till pudelns kärna. Efter att jag berättat lite om min lärartillvaro och mina idoga morgonpromenader undrade Lilian om jag inte vid mitt spatserande ibland kunde kasta ett getöga på hennes köksfönster eftersom hon sin vana trogen alltid drog undan sin tvådelade cafégardin under den ljusa tiden av året. Skulle detta inte vara fallet borde jag vid tillfälle ringa på. Därigenom skulle hon känna sig betydligt tryggare. Glömska, sjukdom eller olycka kunde ju drabba henne också. Jag förklarade mig givetvis villig att hjäpa till. Och så gott som dagligen hade jag alltsedan dess kollat hennes gardiner. Bara vid ett tillfälle tidigare hade hon frångått sin vana. Det förklarade hon med ett korsord hon inte kunde slita sig ifrån.

Två kollegor tog också en en senare kaffepaus och det språkades resor, sommarträdgård, väder och vind och om ditten och datten. Då kom jag osökt in på Lilian och frågade om de sett henne på sistone.
– Hurså, har det hänt henne nåt? undrade Sven Hage, mattelärare.
– Nä, har bara inte sett eller hört nåt från henne på sista tiden.
– Men Erik, menar du att allt inte står rätt till? Hon kan ju bara ha åkt till dottern i Boden, svarade Vera Höghäll, receptionist och skolans allt i allo.
– Tja, men hon har haft för vana att meddela sina planer.
– Ingen regel utan undantag, konstaterade Sven och samtalet avslutades.

Skrev in dagens frånvaro. Kopierade inför morgondan ett antal frågor om det ekonomiska kretsloppet, läste dagens mejl och anmälde mig till en kurs om lärhjälpmedel via dator. Sen ringde jag min sambo och förklarade att jag var tvungen att ringa på hos Lilian och måhända kunde bli lite sen till middan. Lilian var ju av den ullen att hon inte så gärna lät gäster gå innan hon fått berätta nån historia. Men till skillnad från många äldre pratade hon ogärna om krämpor. Dem får man nog av ändå.

– Nå, hur gick det hos tanten? undrade Elisabet.
– Ringde på dörren, men inget svar. Tycktes inte vara hemma, för jag hojtade till och en del post låg på golvet.
– Tittar du i folks brevinkast också?
– Ja, va fasicken ska man göra? Hon kan ju vara sjuk och oförmögen att öppna.
– Det förstås och Elisabet samtyckte och undrade vad jag tänkte göra härnest.
– Ringer henne senare. Svarar hon inte då och inte ger sig tillkänna imorron, ringer jag på igen.
– Försök med dottern Doris. Hon i Boden. Hon borde ju veta.
– Men hon jobbar visst på Sunderby Sjukhus och ofta kvällar, enligt Lilian.-
– Försök dagtid, så vet du snart om nåt hänt, tyckte Elisabet.

Kvällen gick utan nåt svar från Lilian. Vid lunchtid påföljande dag tyckte Erik Östensson att det var dags att telefonera dottern Doris som han äntligen fått numret till. Några signaler och sen en telefonsvarare:
– Doris här. Är för närvarande på semestervecka i Spanien. Mamma är me. Återkom gärna första lördan i september.

En sten föll från Eriks axlar. För väl att gåtan blev löst. Men Erik undrade likväl varför denna resa i all hast? Nå, idag var det tisdag den 30 augusti och de skulle tydligen vara anträffbara lördagen den 3 september. Vid hemkomsten till Malmudden, inte långt från Luleå Järnvägsstation, sa genast Eriks sambo att det var just det hon anat. En så vigulant dam på 82 bast fick man allt leta efter.

På lördag vid lunchtid ringde så Erik upp Lilian som planenligt svarade och bad om ursäkt för fadäsen att inte meddela sig. Orsaken var att dottern fått tag på en sista minuten-resa för två till Mallorca. Hon ville att Lilian skulle följa med och kolla på små billiga hus att hyra under påföljande vår. Eftersom Lilians asmatiska besvär förvärrats med åren tyckte dottern att luftombytet endast skulle göra gott. Och så var den saken ur världen.