Jag fick frukost på sängen det var en alldeles vanlig morgon. Farmor hade varit död i många år. Men jag återkom till byn varje år två veckor efter midsommar. Kalla det tradition eller möjligen slentrian. Jag kände ingen och rummet jag hyrde in mig på var med frukost, en bricka uppburen till andra våningen. Knack på dörren och värdinnans unga släkting bar in den och ställde den på bordet bredvid sängen.
Jag låg med sedligt uppdraget täcke och sade vänligt tack.
När hon gått ned för den branta trappan slank jag in på den trånga toaletten som fanns i dörren bredvid. Jag var den enda sommargästen som hyrde ännu. Kanske det kom några senare i någon av juliveckorna.
Jag tänkte att det här kanske blev sista året som jag hyrde boendet. Motivet fanns inte mera farmor hade varit död i mera än tio år och någon annan släkt på bygden hade jag inte. Att bara komma för ett minne som började blekna var nästan pinsamt, hon sommargästen skulle aldrig återkomma och försiktigt knacka på dörren och fråga skall vi ha sällskap med frukosten.

Den gången hade jag kommit enbart för begravningen. Farmor skulle begravas om en vecka, men jag ville känna in miljön och försöka förstå varför hon levt sitt liv här i avskildhet. Ingen kontakt med någon släkt. Ja det fanns väl ingen, den ända var jag som hade blivit omnämnt i ett testamente.
Advokaten sade att det var tur att man fann mig för annars så hade väl arvsfonden fått ta hand om kvarlåtenskapen. Ja allt var ordnat och klart juridiskt. Pengarna överfört till bank, hyresfastigheten som hon ägt var lagd till försäljning och jag hade bara behövt skriva på papper. Hade det inte varit så att det fans en mindre koffert med brev och fotografier så hade jag inte behövt komma ens till begravningen.
Nu, ja den stod fortfarande kvar, kofferten. Togs fram varje år tills jag skulle komma på sommarbesöket som man kallade det. Tio år var ju ganska länge.
Kofferten var genomgången och sorterad för länge sedan, så det var dags att avsluta besöken. Farmor var ju ingen riktig farmor utan en avlägsen släkting som jag aldrig hade träffat. Ett mysterium att hon hade valt mig att ärva henne, det måste ha inneburit ganska mycket forskning för att få allt att löpa smärtfritt utan att någon annan tänkbar arvinge kommit på att göra anspråk och bestrida testamentet.
Jag hade tacksamt tagit emot pengarna, gått som enda sörjande till begravningen. Några nyfikna från byn så klart, det ända jag åtgärdat var att stoppa försäljningen av hyresfastigheten. Kanske för att det gav mig orsak till att besöka byn varje år.

Kanske fortsättning?
© Bosse 22 juli 2017.