Helt oförhappandes dök hon upp bakom en pelare i kafeterian innan konsertens andra del börjat. Kvinnan från ett tidigare liv stod och läppjade kaffe med mazarin. Och Vilhelm Gramne kände genast dragningen. Sjutton år hade gått sedan de senast sågs på höstmarknad i Torneå. Ansiktsdragen hade möjligen blivit mer markerade, men ännu hade hyn samma fräschör och cendréfärgen på håret samma lyster. I Vilhelms ögon verkade Maggan Jonasson vara i gammalt gott slag.
– Men Ville, är du här? Inte visste jag du gillade Flamingokvintetten.
– Erik, gammal kollega från Telia drog mig med hit. Han gick just ut å röka.
– Visst är låtarna bra, Ja stornjöt när dom spelade ”Ingen” och ”Kärleksbrev i sanden”. Och vem sjunger som Hasse Carlsson.
– Nja, måhända i enstaka låtar. Men ingen ”Sexton år” och ”Tintarella di Luna”. Dom vill man ju höra, tyckte Vilhelm.
– Kommer säkert i avdelning två, sa Maggan glatt.
– Men är du ensam här? undrade Vilhelm.
– Gun sitter redan i salongen, vi hörs.
I samma veva kom Erik Perttu in och undrade vem donnan var.
– Gammal bekant från Seskarö, svarade Vilhelm.

Andra delen inleddes med ”Lata dagar” och Vilhem suckade. Men redan med andra numret fick han sitt lystmäte. ”Hon är sexton år idag” och på den ”Sjätte september” fick honom på bättre tankar.
– De gjorde dom bra, sa han tyst och Erik nickade.
Vilhelm vände sig ett tu tre ett kvarts varv åt vänster och sökte Maggan med blicken. De satt i Lärkans Aula i Luleå denna oktoberkväll, och lokalen var så där lagom stor och gemytlig med plats för några hundra. Trots halvmörkret kunde han se henne fyra rader bort. Hon tycktes le.

Vilhelm blev mer och mer uppslukad av Maggan så han glömde både tid och rum.
– Du, nu kommer ”Tintarella”, sa Erik plötsligt och föreställningen hade redan börjar lida mot sitt slut.
– Den satt som en smäck, sa Vilhelm, medan han spanade efter Maggan.
Vid utgången stötte Vilhelm på henne och undrade vart de var på väg.
– Vi har bilen mittemot Kulturens Hus, svarade hon med viss förväntan i rösten.
– Det är en bit dit och det känns lite rått. Åk med oss vetja, sa Vilhelm.
– Javisst häng på, tyckte Erik.
– Va säger du Gun, ska vi? undrade Maggan.
– Gärna för mig, svarade väninnan.

Väl framme vid Valand City-parkeringen efter en extratur runt stan steg sällskapet ur Eriks gamla Volvo 164 och småpratade.
– Okej! Vart ska damerna härnäst? undrade Erik.
– Jag sover över hos Gun på Burströmska.

Medan Maggan tackade för skjutsen och det trevliga sällskapet stack hon diskret en papperslapp åt Vilhelm. Han var genast med på noterna och låtsades som ingenting.
Men vid anblicken av Maggan i lyktskenet tyckte Vilhelm för en sekund att hon såg lite trött ut. Men han slog snabbt bort tanken och sällskapet skildes åt.

Klockan var en kvart i elva när Vilhelm satt sig i sin Saab 900. Lappen var det första han tog fram: Du kan e-mejla mig på marg54.jon@hotmail.com. Det är något du bör veta. Från Margareta. Varför ger hon inget mobilnummer? Nåt lurt är det på gång, tänkte han omgående. Väl hemma på Lingonstigen gick han in på surfplattan och sökte mobilnummer. Inget napp. Och inget nummer på Seskarö heller. På skivtallriken snurrade Leonard Cohens ”Bird on a wire” och han försökte samla tankarna. I morgon hade han en jobbig dag på Kom-Vux där han för tillfället läste upp en del av sina betyg. Tekniker-jobbet på Telia hade han kvar men var tjänstledig för studier. Och på torsdagkvällen följande dag bestämde han sig för att skriva en rad till Maggan för att få visshet.

Under torsdagen kom inget svar från Maggan. Ej heller under fredan eller lördan. På söndag kväll kom dock svarsmejlet han så ihärdigt önskat. Men det han fick se drog ner honom i ett kompakt mörker. Hon skrev: Till Vilhelm Seskarö 16/10-2011.
Lungpaj, måste nu på månda till Kalix för skiktröntgen. Jag utreds, men prognoserna är väl inte alltför ljusa. Beror på rökat menar ju dom. Men som du vet jobbade jag två år på gummifabrik i Småland, i slutet av sjuttiotalet. Usel ventilation, påpekades, men ytterst lite gjordes. Läkaren utesluter dock denna möjlighet eftersom två år är för kort tid för lungor att exponeras. Dessutom skulle symptom ha dykt upp tidigare. Har nämnt hosta och trötthet åt Gun, men tonat ned riskerna. Vill inte belasta henne med problem. Hennes Torsten har visst prostata, så hon har nog med sitt. Är lite hes. Vill inte belasta rösten, därför skriver jag. Hoppas du förstår. Vill du vända posten så är det ok. Kram från Maggan!

Efter att dysterheten under måndagen tyngt Vilhelm tog han mod till sig och skrev ett svarsmejl:
Jag antar att du liksom jag genomgått separationer och kan starta från där vi är nu.
Det känns rätt att vi håller kontakten oavsett vad. Och läkarvetenskapen har ju gått framåt så du får säkert allra bästa hjälp. Hör av dig så snart du kan. 1000 kyssar från Ville.

Maggans hosta och heshet visade sig härröra från en cancertumör i lungan, vilken ändade hennes liv i maj 2014. Men från och till under två och ett halv års tid kunde paret samtala, brev-växla och även träffas. Det blev trots allt en viss tid i solen.