Strax efter klockan tre vandrar jag Riddarholmen.
Det är så ödsligt, som ett museum där jag går i montern från en annan tid.

Vackert är det. De viskande röda och gula stenhusen, någon enstaka åldrad ek och rosenbuskar som blygt och oblygt tittar fram.

Bilden och känslan är en perfekt symfoni, och musiken är så påtaglig att jag kan snudda vid den men så långt bort att jag inte kan höra den.

Jag har den i min hand, lyckan. Runt hörnet sitter en ensam pojke och det är till honom jag ger den. Längs kullerstenarna fortsätter jag sedan, med lyckan bytt mot barnets sorg för alltid.