Efter att ha jagat en smula ute i mera verkligheten verkar bytet hyggligt nog att följa en hem. Lovande verkar det även. Du tänker dig redan fortsättningen. Men för att inte verka alltför desperat eller som på hugget, gör du det svårt för både dig själv och ditt byte. Egendomlig nog känner du inte riktigt igen dig själv. Du verkar som sugas in i en roll och ett spel. Där söker du på en och samma gång verka lockande, ändå svårfångad. Denna som lek tjänar mest till att trötta ut er båda två. Det blir som en oemotståndlig virvel av okontrollerade händelser. Som en blandning av då och då upprört hav, med små pauser av lugn. Du vill, men du vill samtidigt inte. Blir litet som att plocka blad på en prästkrage. Bit för bit går ni igenom spelets alla möjligheter. Du skalar dem ömsom mer levande och bemöts med ömsom gensvar. Ömsom av tvivel på en möjlig utgång. Nästa morgon förstår du då du vaknar, att ni visserligen vaknar tillsammans i samma säng, bara att det som blev till en visserligen batalj, måste ha slutat i en sorts oavgjort eller remi. Ingen av er kom riktigt till skott, men ditt byte beslöt sig i alla fall för att stanna hos dig. Eller som de säger i England, för att om möjligt strida en annan dag.