Min själ var svårt sargad.

som om den hamnat i en kaktusbuske med tusentals små taggar.

Eftersom smärtan var konstant, lärde jag mig strategier för att ignorera det onda.

Jag blev en expert på det, utan att ens vara medveten om det.

Jag ville göra gott och sprida kärlek, så jag gav allt jag kunde, utan att en enda gång stanna upp och se mina egna behov.

Du ser mig, du är inte ett plåster, du är ett botemedel och för varje stund du är med mig, försvinner sakta tagg för tagg ut ur mitt system. Hur ska jag någonsin kunna tacka dig för allt du ger mig?

Jag hoppas vid Gud och hela universum att det jag ger dig i gengäld är tillräckligt för att du ska älska mig lika mycket som jag älskar dig.. och att du vill stanna vid min sida to the end of time.. for ever and ever and ever...