Den som vid detta speciella och sällsynta tillfälle befann sig på vandring i bergen och uppmärksamt såg ner mot den grå storstaden i dess allmänna tillstånd av trögt pulserande inflammation, kunde här och där se fläckvis svartnande bristningar där enskilda hus eller till och med hela kvarter i stort sett hade gett upp. Dröjde man sig kvar en stund, var det även möjligt att med viss ansträngning urskilja subtila rörelser i det gråsuddiga skikt av luft, rök, dimma och metallskimrande damm som förvrängde och delvis smälte samman med stadens silhuett av höghus, industribyggnader, kyrktorn, järnkonstruktioner, betongpelare m.m. Det gick inte att se exakt var dessa rörelser uppstod, men de ökade långsamt i utbredning och antal, förlängdes och började så småningom att rytmiskt undulera som långa serier av silverskimrande svallvågor. Efter ett tag verkade det som att de delvis frigjorde sig från underlaget och fick substans och egenvärde, avknoppade ur stadens konturer. Om man fokuserade skarpt, syntes det att de var uppbyggda av troligen hundratusentals metalliskt blänkande fjäll i tunna skikt. Rörelsemönstren fortsatte att långsamt men orubbligt föröka sig och växa ur varandra åt alla håll, som slokande, metallglänsande ormbunksblad i rytmisk rörelse som av en drömlik vind. Men där blåste inga vindar – rörelserna var deras egna. Det var som att mäktiga men skira vingar långsamt försökte lyfta från staden, eller rentav med staden. Det hördes inga ljud, men man såg hur frekvensen i vingslagen ökade något och att de stumt silverporlande vingarna slutade växa, möjligen hämmade av någon påfrestning. Till slut släppte en av de yttersta taget, sedan en till och ytterligare en och därefter en efter en under flera timmar tills de alla svävade iväg, hundratals meter långa, metalliskt skimrande, smäckra vingar som gled iväg uppåt, nu till synes helt utan ansträngning. Uppåt strävade de, långsamt och länge, tills de slutligen försvann, kanske för att avståndet blev för stort för att man skulle kunna se dem, kanske för att de löstes upp och efter en tid förenades med substanserna i de övre luftlagren.

Staden låg kvar där nere. Den tycktes i stort sett oförändrad, men konturerna var lite skarpare och bristningarna lite tydligare än tidigare. Den pulserande inflammationen hade övergått i konvulsioner och det råa lidandet framträdde nu som rödsvarta, smalt vibrerande linjer i några av de starkast förvrängda stadsdelarna. 

Du vandrar ofta i bergen. Det hjälper inte. Oron sitter i rötterna och kan inte påverkas.