Jag är en plastbit. Kanske en gris. När kaffets verkan vill "Tumla " med mig. Då händer följande, liksom plastgrisen, så skall luften eller skiten ut. Som playdoughlera, eller? Jag ska spara er detaljerna. Det är en detalj, som gör ganska mycket FAKTISKT!

Íbland skapar kaffe ångest, kaffe är ibland ingen Ängel, det är det magen som Är! Kaffet är demonen. ELLER VAD MAGEN skall lära sig av! Magen skall lära sig utifrån sin komplexitet, en annan verklighet! Och det är bara kaffet som vet,

eller jag?