Lögnfödd under levnadsmakten
av de andras axiomer
jagas jaget svagt, och jakten
leder mig till fristadsdomer
men i mannens mörker bannlyst
står jag hålögd, glassynt, utfryst.

Vita vidders citadeller
tronar över gravgårdskrönen,
kvar i dalens kvalkapeller
skyddar bara barndomsbönen
endast hörd av eget biktbås
som har gått i reglers baklås.

Murkna murars bönemummel
genom sten och vener kallar,
mina fingrars frihetsfummel
skrapar skrymslets syndavallar
men med ens, som salen släcks
väckelsens försegling bräcks.

Tungotalet underjordiskt
ljuder genom kyrkgolvsbrunnen,
gåtors gråt går utomordiskt
ur den täckta gallertunneln
och jag lyfter snyftets lock
och
faller ner försvunnen.

Fälld till kryptans källargrav,
ställd i fångcellsfukt
väller lungan kvävningskvav
och en likrötslukt
över mig i innanvalvet
där jag går till tunnelskalvet.

Vallar skakar, skalets tak
faller bit för bit
och jag kan ej vända bak
rasmassors granit
men längst fram i korridoren
skådar jag så härskarbåren.

Här, ned slutna vilorum,
glassynsrutor spräcks
och inför mig, skräckmunt stum,
kryptans kropp avtäcks,
siden sträcks, dess avigsidas
mörker höljer konung Midas
och jag grämer mig och gråter
men jag följer evigt åter.