Käre Petrus

jag har en bekännelse att göra
inte en bekännelse av mina synder,
som du först kanske trodde,
då hade jag inte vänt mig till dig

nej, jag har en trosbekännelse att framföra
trots att du nog inte
kommer att svara

Jag är nämligen en av de ynkliga
en av de ömkansvärda
en av dem för vilken livet efter döden
inte är det centrala

kanske undrar du
varför jag inte tror 
på livet efter döden
men då har du missförstått mig

för det är inte så att jag inte tror
och det är inte heller så att jag tror
snarare upplever jag frågan
som relativt ointressant

för om Gud inte existerar
är det helt upp till oss att göra valet
valet av vad som är rätt
och vad som är fel

och även då 
skulle jag göra samma val
skulle jag hålla mig till samma rättesnöre

för synden,
vårt val av mörkret framför ljuset,
är sitt eget straff

och tron, hoppet och kärleken
är sin egen belöning
till och med mitt i lidandet

så Petrus
jag har inget emot
att du kallar mig ynklig

för trots min egen otillräcklighet
min egen bräcklighet,
upplever jag det du kallar ynklighet 
som en innerlighetens gåva

Som du kanske förstår,
är det därför jag tar mig friheten
att göra min egen tolkning
av missionsuppdraget

för om jag fått en kallelse
så är det att peka på lodräta linjer
i den verklighet där så många enbart ser vågräta

om jag fått ett uppdrag
så är det att se
att det som förenar människor av olika tro
ofta är så mycket större 
än vad människor med samma livsåskådningsetikett
har gemensamt

om jag fått en uppenbaralse
så är det att Gud drar skiljelinjen mellan får och getter
vinkelrätt mot den verklighet våra sinnen kan förnimma

(1 kor 15:19, Matt 28:18 mm)