Och så kom rastlösheten smygandes. Den jag väntat på. Den som får mig att explodera och vara mig. Tiden då kreativiteten flödar och utloppet forsar som bäcken.

Jag vet inte vad som hände först. Ölen eller den. Men det är svårt att sväva utan enkel tillgång.

Jag vill springa fram till djävulsgapets kant och vårskrika. Trots att det är sommar nu och hösten kryper sig på.

De friska vindarna kryper under huden och väntar på att få explodera precis som vårknopparna väntar på att brista. Fast mindre smärtsamt. Mer utlösande.

Idag är längtans tid. Minnenas tid då det på något sätt går att leva i dåtiden och framtiden på samma gång.

Är det det som kallas nuet? Är det det som kallas balans?