Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Omöjligt en slump

Detaljer i rocken. Den gröna jackärmen. Det lilla spännet på ärmen som skulle lossna om jag drog i det eftersom en tråd hade gått upp ur sin söm. Det lilla spännet som senare skulle vara orsak till så många våndor.

Det skarpa kindbenet som täcktes av en samling hårstrån lagda över hårda täta orakade strån som markerade dragen ytterligare i kinden.

Det var inget särskilt utom att personen var den som jämförelsevis tilltalade min andnings svar jämnast. Tveklöst stannad i stunden av att se på personen framför mig. Jag följde bakom till den plats där vi skulle komma att sitta mitt emot varandra. Mitt emot som sen skulle vara mitt emot åratal av frukost, middag i soffan eller på en filt på golvet, sommaröl genom solglasögon på en pub i stan, höstens te, i raggsockor under samma filt men ofta varsin hörna av soffan,
Den i jackan hade en tidning i handen som vecklades ut framför mig. Musik.
Det var omöjligt att tro att det var en slump. Nej nej. Det var vi som skulle se varandra i ögonen och veta att vi båda ville varande varandra. Följa varandra dit den andra skulle.
Tunnelbanan bromsade och släppte inte alls av en av oss så att jag blev själv kvar och för alltid lämnad själv.
Nej vi satt kvar fångade i fönstrets blänka. Tidningen lades undan för sådant som ögonen törstade. Vi log. Vi visste. O hela inandningen kortades och kändes som krampande istapp i varm form. Narrativ hemresa.
Men var ska du? Ska du av snart?
Vi skulle till samma station, längst ut i förorten. Va? Ingen ska så långt, bara jag o tre fyra andra. Men du. Och jag.

Framme.
Vi kan inte gå bara. Du får inte försvinna för då ser jag dig aldrig. Skriv ditt namn, din e-post jag vågar inte ge dig mitt nummer för du kan inte bara dyka upp så här.
Det känns som min hjärna utbränd tappar innehåll i luckor av svart.
Förstår inte hur.

Sen skrev vi. Långa, först trevande, sen utförliga detaljer om värden i livet. Jag jobbade borta mest tid. Jag drevs av att öppna inkorg på hotellrummet efter jobbet för att se dig, höra dig, ha dig nära, så nära som gick med flera hundra mils avstånd. Nära så verkligt men utan dig. Jag kände själen dras i din riktning.

Människomöten kan inte vara så mer. Aldrig mer. Om en kan vara den rätta så var det då. Den dagen vi sedan sågs igen fanns inte längre det svagaste hinder. Vi var vi. Läpparna tände.

Den äkta kärleken. Det är den som måste få ta plats för att någon ska förstå intrigen till fullo. Att det inte gick att gå.




Prosa av Gena
Läst 723 gånger och applåderad av 12 personer
Utvald text
Publicerad 2017-07-31 22:55



Bookmark and Share


  S~A •••
Så fint
2017-11-23

  DavidM VIP
Gillar språket i berättelsen, detaljrikt och skickligt konstruerat. Och grattis till stjärna/utvald text!
2017-10-08

  Rosen VIP
Helt underbar text...
ett mötes spänning, i sig för alltid laddat.
Laddat även för läsaren, fint flyt och komposition.

2017-10-07

  peter markurth
Bra flyt, snygg vändning,
2017-10-03

    ej medlem längre
En varm, levande berättelse om kärleken när den ger och tar och avnjuts på allra bästa sätt. Fortsätt så. Jag vill läsa mer!
2017-10-03

    Cynikerns dagbok
Fint. Verkligen.
2017-08-01
  > Nästa text
< Föregående

Gena
Gena