Jag minns hur du sa att det skulle vara din förlust om du inte skulle komma att tycka om mig.

Nu känns det endast som min förlust.

Återigen snörper mitt hjärta till av en vibration i telefonen. Slår dubbla slag. Hur benen viker sig under mig. Hoppas att det är du. Återigen väntar jag.
Du har mig lindad runt lillfingret. Jag kommer alltid tillbaka när du vill det. Det är bara jag som får ångra det.

Inte ett samtal. Inte ett sms. Inte ett ord.

Inget om hur gärna du vill laga pannkakor till mig.

Jag kan inte höra av mig. Det tar stopp. Orkar inte bli avvisad av dig.
Och vad skulle jag säga?

"Hej, hur mår du?"

Eller

"Hej, älska mig."?

Jag vet att du mår bra. Bättre än mig.

Och att du inte tänker på mig.

Ibland gör det bara så ont. Ont i mitt lilla hjärtat att vara någons. För att andra sekunden inte vara någons alls.