Jag tänker att du alltid återvänder till din station där pappret återbrukas med en smula ångest orsakad av mig
När tåget vänt så går det endast åt det håll där du från början parkerat
De hål du sydde igen med en nål från förr har luddats utan något längre krav på återbruk
Vad händer mellan dina fingrar?
Blir det sörja eller stål?
Det som obefintligt svärtar din nagel är gödsel i den förort som blivit min kyrkogårdsro
Den rost som orsakats av fukt hindras inte längre att tränga fram ur minsta skåra
Men tid och avstånd ska hela den ångest som sitter som buller inom min bröstkorg och tränger varje ben mot nervtrådar med samtidens dunkande ådror
Det hjärtat som brister dras ihop som ett russin och riskerar ej längre att orsaka skada
Endast ett ärr så lätt att förgöra eller återskapa ligger latent till den dag du åter kommer till min station och brukar ny massa
Den dagen
Den dagen
En väntan i all tid