Poet 

Tung sten över tung sten
–Ett tempel för min smärta;
Hat har också spiror
som spetsar den hjärtlösa himlen.
Högt upp skär min skrikande sten
mot den likgiltiga vinden;
Min korsångare, karvade taktlöst
på den blåsiga toppen,
svävar, en frusen plåga,
svävar, på upprörda vingar.
 
 
 

Poet 

Heavy stone tops heavy stone
–A temple to my pain;
Hate, too, has spires
That pierce the heartless sky.
High up, my screaming stone
Cuts against the indifferent wind;
My chorister, chipped rudely
On that windy peak,
Soars, a frozen agony,
Soars, on outraged wings. 

          *   *   *

Poetens uppgift 

Att vara
den övervägande tungan
som karvar den kalla stenen
av ihågkomna erfarenheter
–Är det poetens uppgift?
där minnet paras med melodi?
Poeter, poeter,
precisa, ändå fria;
Sanningens mästare,
sanningens barn.

The Poet’s Task 

To be
The deliberate tongue
Cutting the cold stone
Of remembered experience
–Is that the poet’s task?
Where memory mates with melody?
Poets, poets,
Precise, yet free;
Truth’s champions,
Truth’s children.

          *   *   *

Jonglören

Jonglören, fritt strålande,
ett med himmelens blå,
förblir balanserad över intets grav,
där maskiner skallrar framåt,
dårskapen regerar,
och kroppen av ljus ligger i spillror.

The Juggler 

The Juggler, freely shining,
One with the blue of heaven,
Remains balanced above the pit of nothingness,
Where mechanisms rattle onward,
Madness reigns,
And the body of light lies scattered.