Du säger
att du aldrig känt dig delaktig
att du alltid stått en liten bit bort,
inte med
inte bredvid
bara utanför.
Dina ord griper tag och
jag känner din smärta
därför
att den är min.

Det finns något skört i din blick,
och i oss människor
likt en nyfödd fågels vinge
i bris av junikvällen
som gör att vi så gärna vill
passa in
och vara ett med skymningen.

Sommarens brev.
Kanske är det sökandet
och väntandet,
förväntan
som gör att juni plötsligt blir september
utan att vi riktigt förstår varför
vilda rosor vissnar ner.

Augusti natthimlen känns nära
Jag fångar den i min kupade hand
vi andas samma andetag
och
din smärta är fortfarande min.

Copyright text och bild/Änglaögon