Det var fuktigt i luften och marken. Ett moln låg landat över närmsta bergstoppen.
Vattnet var tårblankt och en dimma dolde till viss del de fjärran snöbefläckade fjällen.

Jag tog ett andetag som kylde långt ner i lungorna och viskade:

"kraft"

Det värkte av min vädjan och sved i käken. Jag vägrade gråta.
Luften och min vy tvingade mig att ta vara på stunden och inte slås ner.

Så drack jag vattnet med mottagligt renande klunkar. Därefter fyllde jag flaskorna till bredden och skruvade igen korkarna. Jag konserverade känslan och sparade den i min själ. Den skulle behöva göra sig påmind så fort jag senare behövde extra styrka.

Jag minns att jag var där. Vid älven och av vattnet framför berg och fjäll hämtade jag min förnyelsekraft. Om du visste vad jag fick användning av den stunden.