En myra kryper sakta på min bara fot
Det är så omfamnande tyst
där jag är
Det är jag och den dova pulsen
från allt levande
Vinden susar i böljande trädkronor
och allt det otämjda sliter och drar
i den fångna själen
Jag vill låta låta benen löpa
In i skogen
förlora mig till naturen
där en bortirrad häxa
hör hemma
För jorden ropar mig hem
när månen är full
Och jag önskar mig galen
galen nog till att svepas med
Virvla runt med mitt tumlande inre
tills allt det otyglade vilar stilla
och en stackare
kan få ro