Det är tyst

Väldigt tyst omkring mig

Känner en liten hand i min vänstra hand
Hör obestämbara ljud i fjärran
Sakta lättar den vita röken
Ljuden börjar närma sig och blir allt högre
Det låter som om jag befinner mig mitt i en rivningszon
Fem meter ifrån mig ser jag ett utbränt
bilvrak ligga på sidan, till hälften uppfläkt i två delar
Det värker i vänster axel
och när jag tittar på min vänsterhand
ser jag den lilla handen som slutar alldeles
ovanför armbågen - men jag ser inte resten av kroppen
som borde utgöra fortsättningen på den lilla armdelen
Känner med högerhanden på min axel och känner
en glasbit på minst tio gånger tjugo centimeter 
sticka ut ... 
Rör den inte då jag inom känner att jag inte borde göra det

Det är kaos runt omkring mig
Bilvrak ligger kastade lite varstan inom en radie på ca trettio meter
från mig och jag noterar att jag befinner mig på botten av
en krater - långt där ovan ser jag en blå himmel
men inga människor
Sirener närmar sig från alla håll
men jag ser inte bilarna som är på väg

Något klibbigt rinner ner i mina ögon och skymmer synfältet
Jag torkar bort med högerhanden och ser att det är blod
Blir lite rädd för att jag kanske är allvarligt skadad
men noterar efter en stund att blodet inte är mitt eget
utan att det kommer från ett lätt regn av rött dis 
som faller över mig
Vänder mig om 
Ser oräknliga kroppar eller delar av kroppar
ligga lite här och var längs med sluttningen 
upp mot kanten till den blå himlen

Den första brandbilen anländer 
Ser stegen och ett antal brandmän
som är på väg ner för sidan av kratern
Fler och fler bilar anländer
och ljuden jag hör är inte längre i fjärran
- Men jag önskar att de vore det ...

Nästa minnesbild är ett vitt rum
några läkare i vita rockar som samtalar
med varandra 
- Han är den enda överlevande
En militärpolis är också i rummet
- Men hur stämmer hans skador
med att han var mindre än tio meter från explosionsepicentrum?
- Vi vet inte ännu hur han klarade tryckvågen
Han borde inte ha gjort det - De två passagerarna
i bilen han satt i när det smällde är båda döda
och fullständigt förkolnade ...
Troligen flög hans bilstol ut genom biltaket när det slets sönder
av explosionen - Han hade fortfarande säkerhetsbältet på sig
när han togs om hand av räddningspersonalen ...

Jag lämnade sjukhuset redan en vecka senare
återställd rent fysiskt men med minnen som jag ägnat decennier
åt att förtränga och ännu har svårt att tala om ...

Det var ett av många olika liknande minnen som dyker upp 
lite då och då när natten är som mörkast och sömnen inte vill infinna sig ...

Många år senare 
vaknade jag en dag och upptäckte att
jag befann mig i ännu en krigszon ...
Den här gången var det en städad sådan
Inga krevader, sprängda bilar eller sönderslitna kroppar
Blott bara ett rent och välstädat helvete
som pågick i sju år - varav tre som det tog för mig 
att ta mig ur det ...

- Den posttraumatiska stressen efter den senaste upplevelsen
släppte först rätt snabbt men sen återkom den då motparten
efter frigörelsen successivt med stor skicklighet och precision
såg till att förverkliga vad hon utlovat skulle hända om jag
deserterade ... 

Den första minnesbilden ovan - en av många tidigare liknande - 
väcker smärtsamma minnen till liv och säkert en hel del känslor
hos dem som läser om dem här - än mer hos dem som själva 
varit med om liknande situationer i sina liv ...

Men den senare sju-åriga upplevelsen, vars verkliga händelseförlopp
konsekvenser, följder och dessas innebörd först långt senare 
successivt under elva år börjat samla sig till en överskådlig helhetsbild ...
... Skrämmer mig mångfaldigt mer än alla de övriga minnen 
jag har från tidigare i mitt liv

 - Då var det riktigt hemskt många gånger
men det gick över, jag kunde åka därifrån, läka ihop och fortsätta mitt liv
och det som hänt stannade kvar där det hände ...

Visst gör minnen från dessa händelser ont när de dyker upp, men i jämförelse 
är de så innerligt mycket lättare och mindre smärtsamma och inte minst
mer möjliga att hantera ... än de senare händelseförloppen ...
... vilka stundom synes och känns som om de vägrar ta slut
och stanna kvar i det då som inte längre är
 eller åtminstone inte borde vara mer ...

Men det senaste året har saker och ting förändrats och nya förutsättningar skapats - inte minst efter det att jag fick veta att cancern inte kommer att komma tillbaka och jag nu kan börja planera för min framtid på längre sikt ...

Det där som sägs om att det som inte dödar en gör en starkare ...
... bekräftas nu alltmer för mig och det känns som om jag faktiskt 
är på väg att bli helt fri även från den senaste händelsekedjan ...

Vill inte tillbaka till det liv jag en gång levde - inte ens det liv jag levde innan den sjuåriga katastrofen senast i mitt liv 
- Vill nu få möta den som jag är ämnad för och som ämnad för mig och bygga framtid tillsammans med där vi får gemensamma minnen fyllda av kärlek, omtanke och lyckliga händelser ... och att få se mina älskade barn bli vuxna självständiga individer med förmåga att skapa sig de förutsättningar de behöver för att de på egen hand ska kunna bli lyckliga och nöjda med sina framtider!

_____________________________________________________

Publicerad här tidigare i januari 2012