När jag förläst mig på Ingen dans på rosor av Hannah Green och R.D. Laings böcker om mentalsjukdomar måste jag bara utbilda mig till mentalskötare. Jag skulle behöva minst tre månaders praktik på området för att kunna söka till utbildningen.

Jag tog kontakt med stadens mentalsjukhus och började som vikarie. Det var en lärorik tid men en helt annan verklighet än den Green och Laing beskrivit. Jag blev besviken över bristen på kreativa behandlingsformer. Det var bara piller och elchocker som gällde.

Jag fick pröva på allt från åldringsavdelningar till narkomanvård.

Vad glad jag till slut blev när översköterskan på narkomanvården hade missuppfattat mitt efternamn till Egenvård. Via nätet är det vad många idag ägnar sig åt. Och Egovård också förstås.