"Jag hoppas att du hittar vad du söker ." Sa du. Inget om hur mycket du ville träffa mig igen. Det bara tog slut vid den meningen. Inte ens något om att vi skulle höras i framtiden. Ingenting. Vid en mening, tog allt slut. Det fanns inget jag kunde säga.

Jag vet att du menade väl och faktiskt hoppades att jag skulle hitta det jag sökte. Men det var ju dig jag sökte. Din uppmärksamhet. Bara dig.

Men det fanns inget jag kunde säga som ändrade att det bara tog slut vid en mening.
Som om du stoppat in en kniv i mig och vridit om extra hårt. Jag kunde inte ens dra ut den. Den bara satt fast där. Jag kunde inte göra ett endaste dugg. Bara acceptera.

Mina knän skakade och jag kände en yrsel som var olik någon annan jag haft. Som att jag såg livet passera revy. Jag höll på att dö, så ont gjorde det.

Ville inte att det skulle sluta där. Men det gjorde det. Och jag kunde inte göra något åt det.

Jag väntar nog fortfarande på att se ditt namn på min display. Ett sms om att du ångrar dig. Eller där du skriver att du vill dela min 120-säng med mig nu på studs.

Men inget på en hel vecka.

Det enda jag har nu är ett trasigt hjärta, igen.