Ett vänligt öga såg frågande ut.
Den drabbade:
-Ja, men det är vår tid,
det finns inte så många som mäktar med
att långsamt följas åt på vägen...
Det gör oss ensamma!
-Vad hände?
Den drabbade:
-Mina bästa vänner var sorg och lidande!
Den frågande:
-Men det låter ju hemskt?
Den drabbade:
-Inte alls, det är just det som gör oss ensamma!
Vi är alla lika nakna inför sorgen,
men när vi aldrig får tala om den blir vi ensamma.
Sorgen och lidandet var som två systrar
som famnade mig mitt i det svarta.
De vågade möta mitt djupaste allvar.
Den frågande:
-Vad hände sen?
Den drabbade:
-De gick precis bredvid mig på ömse sidor
och ibland kastade jag mig i deras famn.
Sen en dag följdes vi inte åt längre. De liksom tonades ut
och jag sökte inte längre efter dem!
Den frågande:
-Hade du inte önskat att du slapp träffa dem överhuvudtaget?
Den drabbade:
-Vem kan styra undan livets smärta? Jag blev rikare inombords
efteråt när det äntligen ljusnade
men sorgens resa bestämmer man inte över.
Tid efteråt är som att gå på nattgammal is, det brister ibland.
Den frågande:
-Slipper jag så...är jag glad!
Den drabbade:
-Är du verkligen glad? Eller är du rädd? Det är väl sådana vi är.
Vi är som en väv med olika känslostråk.
Också du har blivit en del av min livsberättelse
och jag har blivit en del av din.