Tyst och stilla vaknar vårskogen.
Rimfrosten i starrgräset
Och vitmossan på myren.
Tunna, bleka solstrålar
Som bryts i iskristallerna.
Hårt, vasst och skört.

Bruset av vingar.
Smattrande kluckanden.
Nu är dom här.
Som stora svarta änglar landar de i frosten.
Spänner upp sig,
Tuppar sig
Breder ut vingarna över marken
Näbben i vädret.
Två tuppar är de,
En liten men äldre
En större men yngre.
En stolt och principfast
En yvig och liberal.
De mäter varandra med blicken,
Burrar upp fjäderskrudarna,
Kaxar och klickar.

Så anfall.
Kamp om utrymmet.
Kamp om hönan.
Hon som annars håller sig för sig själv
Hon som suckar åt deras tuppfäktning
Hon vars hjärta är stort nog för båda.
Svarta fjädrar yr,
Landar i den krossade frosten.

Bara en vinnare.

Tuck-tuck tu-tuck.

Honan bereder sina vingar
Hon lyfter och lämnar de båda kämparna kvar
På den frusna mossan.
Till en början märker de inte hennes frånvaro
Men när de inser att hon är borta
Står de plötsligt handfallna och förvirrade.
Det var de som slogs,
Men det var hon som vann.