Och så vill jag stänga ute den här
världen.
Alla mörka prognoser och dystra horisonter.
Nyheter som slår rakt mot hjärtat.

Att bara få sitta innanför dessa fyra
väggar.
Och genom tjocka tre-glasfönster se hur
allting och ingenting flyter vidare utanför.
Bussen som stannar vid tomma hållplatser en gång i
kvarten.
Frostbitna bilar i en allt tätare kyla.

Det är du och jag nu.
Bara vi som ser och andas.
De enda som förstår det som en gång
kallats skuld.
Det som en gång kallats medkänsla.

Två par ögon som lever för att se, när allt
annat bara vill blunda.