Vad vet du om att vara 53 år och fortfarande sakna friden inuti?
Du tror kanske jag inte har försökt,
and still do?
Att finna fridens duvor.

Jo det har jag.
Utan paus.
Jag lägger pusslet efterhand.
Nya bitar kommer fram längs labyrinten, ja precis, labyrint är rätt ord för mitt liv. Jag har ännu inte tagit mig ur den.

När du läser min text, och även andras,
som handlar om livets svårigheter, får du tankar och åsikter.
Kanske får du även lösningar.
Men att vara 53 och fortfarande behöva lägga så mycket till rätta inuti,
(klart jag själv undrar när det ska räcka).
Jag har inga ursäkter, jag är inget offer, men jag har en röd tråd i alltihop
~ uppväxten med en far som är psykopat.
Sånt sätter spår.
Ja fyfan, vad det sätter spår.
Och inte visste jag som liten hur djupt och mönstrat det skulle bli inuti mig.
Inte vet jag allt än där jag går i labyrinten.
Tyck inte synd om mig nu, jag ber inte om det, allt jag behöver är att få skriva av mig och att skriva har räddat mig många gånger.
Ord kan förlösa de hemskaste känslor.
Ord kan trösta.
Att skriva är ett djupt inre samtal.
Nödvändigt.
Avgörande.

Jag andas genom mina ord.