Det var en gång en Karl som länge trodde sig heta Fredrik. En dag då solen sken från en lätt molnig himmel blå. Vad fick han väl under en väldig ek på ängen blommig se då? Jo, en flicka som satt på en sten och grät. Eftersom det gick en väg, med eller utan stolpe för hållplats av buss, troligen i dess närhet. En milstolpe det nog var. De brukar stå helt nära en väg, bara att ingen trafik syntes där. Smått igenväxt den också var. Det regnade inte heller. Varken grodor, fiskar eller vatten. Inte ens minsta spår av hagel eller bris. En lagom varm sommardag, i slutet av juli. En kvart över två på dagen, om du absolut skall veta. Det var förstås tisdag. (Måste äta litet här. Sedan fortsätter nog sagan. Den är i vuxen version.) Karl stannade förstås till en stund. Som han stod där, kom han sig för med att studera henne en smula och kom sig för med att litet blygsamt sådär, som haja till en smula inombords. Flickan med de bara benen, var klädd i en blommig klänning. Hade sandaler av läder och en fläta i håret, dock den där flätan föll ner över hennes klädsel. Nu var Karl svag för just flätor. Särskilt om de var fästade vid en eller annan flicka vid namn Siv. En stilla konversation bröt efter en stund tystnaden. Den varade i ungefär fyra till sju minuter, under vilken Karl synbarligen letade efter något att sitta på. Sedan kom han ihåg en sak. Vad det var får du nog aldrig veta. Se det är en helt annan historia. Istället knäppte han med fingrarna. Därefter gick han in i en gammal telefonkiosk som stod en bit bort. Den såg litet vilsen ut, men den var i alla fall blå, om än den börjat flagna en smula i färgen. Då han kom ut igen kånkade han till synes på ett slags åbäke. Det visade sig vara en hammock. En sådan där trivsam gungande och litet kort soffa, att ha i trädgården. Nu fanns där ingen trädgård, men Karl tog en blommig äng som en stilla ersättning för just den. (Dags att göra för gäten paus nu igen). Läggande sig ned i denna trevliga lilla hammock, rättandes till några kuddar, att ha som stöd för huvudet, yttrade han till slut. (Måste, göra liten förarglig paus här igen. Tycks ha fått något mellan tänderna. Som du märker tog det litet längre tid än jag först trodde, pausen. Avskyr verkligen spänningar. Som kan uppstå då en söker tugga maten. Mellan tänderna. I rummet eller på någon annan som plats i verkligheten. Dock ej i sagans värld.)
Nåja, som Karl var den tålmodiga typen och vädret verkade stå sig blundade han här, i 1 minut och 43 sekunder, innan han åter slog upp sina två blå. Klarblå ögon hade han. De matchade hans blå jeans, hemma i garderoben. De han bar för dagen var dock klart gröna. (Konversationen kommer snart, du får väl hämta kraft någonstans ifrån, kär läsare?) Fuktande sin tunga beredde han sig på att språka en smula och laddade upp sig med 10.000-kronors-frågan.
- Vad föranleder en jänta att sitta här på en sten, en sådan blommig äng med sten därtill som sittunderlag och gråta?
- Jo. Jag gråter förstås för att du skall ha något att fråga om. Och jag som tror mig veta svaret, skall som hålla på det, dra ut på det en lång stund.
(Paus)
- Men du kan väl säga en Ann vad som (här hade han tänkt säga 'dej', men så kom han på att det är talspråk och det här är ju en skriven historia. Så istället sade han) är som skäl för gråt?
- Jo. Så här är det. Jag har en längre tid. Sjutton år tror jag visst det kändes som. Trott mig vara ett såsom unikum. Det står ju i tidningen en annons för smarta mobiltelefoner, att även om 'i stort sett alla har en', jag själv är unik. Och det har jag alltså trott på. Men så när haft fick en sådan telefon, så förvandlades jag först till en, sprak och gnistor, stjärnregn... Till en prinsessa. Och så vidare, i en rad snabba sekvenser till en 27 olika skepnader och yrken, klädstilar och andra som uniformer. Till den 'lika-som-bär-klädsel jag har, på landet, just nu. Och nu har jag blivit som en i mängden. Inte unik för fem öre. Och jag som trodde... Så nu vet du.
Karl, som orkade lyssna på eländet i sju röda sekunder, sov en som Törnrosas sömn och det var allt gött det.

Fortsättning följer, efter en kort pausvila