... är det vi prioriterar
allt som oftast 
framför att uppskatta
det som synes mena oss väl ...

Inte konstigt att kärleken
allt mer sällan 
finner sin hemvist
där den borde höra hemma

Ty när vi den finner
vårt obevekliga tvivel
och brist på tillit
får oss att vederlägga 
det vi funnit

När vi väl inser
att de fem fel
vi valde att se
framför allt det andra
som vår kärlek kunnat oss ge

har föremålet för
våra känslor redan försvunnit

Ibland jag nästan tror
att vi alltför ofta
hellre tillåter
att misstron inom oss gror

än att vi väljer  att se
och ta till oss av allt
det underbara
kärleken oss kan ge

Sedan söker vi tröst och förståelse
när vi i övergivenhetens ensamhet 
sitter och gråter
När allt vi önskar skulle kunna komma åter
om vi blott visar lite överseende
och en del tillkortakommanden förlåter

Mitt hjärta är öppet för kärleken
och ger den mer än gärna asyl
om den kommer med den rätta
som liksom mig själv
inte nöjer sig med ett hjärta av acryl ...