Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tack och adjö

Ibland måste allt
Bara rinna ut i sanden
Ibland måste man
Släppa taget om handen
Handen som skulle
Hålla en trygg
Men som istället
Stack en kniv i ens rygg

Jag måste återigen
Finna tryggheten inom mig
Och göra mig av med
Mörkret som sakta närmar sig
Jag måste hitta styrkan
Att älska mig själv än en gång
Även om jag vet att
Den vägen är otroligt lång

Så jag tackar och bockar
Åt alla de som inte gör mig väl
Jag säger Adjö och hejdå
Till alla som tynger min själ
Jag kommer att lätta
Och till sist sväva fri
Och jag kommer återigen
Hitta vem jag vill bli




Bunden vers (Rim) av Emily Whatever
Läst 332 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2017-08-17 12:49



Bookmark and Share

  Moirin
Träffsäkert! Särskilt första strofen är riktigt bra då du får ordens innebörd att bli både intim och diffus på ett mycket skickligt sätt. För övrigt känner jag igen mig i känslorna du förmedlar genom hela dikten och det är alltid intressant med någon som har liknande erfarenheter som man kan relatera till.
2017-08-21

  Unsaidwords
Gillar sättet man läser denna i huvudet. Iallafall jag, med korta pauser. Knappt en sekund många, men tillräckligt långa för att reflektera. Jag är en sucker för mörker. Inte glad för hur du mår, men för hur du skriver. Den där handen kan lika gärna vara någon du saknar, eller dig själv. Många tror många gånger då jag skriver om mig själv, att jag skriver om någon annan, en vän, en kärlek eller vad som helst. Känner att det skulle kunna vara likadant här. Det gillar jag. Det beskriver så mycket, men lämnar ändå så mycket åt fantasin. Det är ganska ovanligt idag, det är det som gör det riktigt bra.
2017-08-17
  > Nästa text
< Föregående

Emily Whatever
Emily Whatever