Skogen är mörkare än vanligt,
mörkare än vad du kan se.
En gren, en svart otydlig, obetydlig gren.
Den är din, och bara din.
Ditt namn är skrivet som i sten,
ljusare än något annat.

Skogen lyser upp,
som att du är i himlen.
Du ler.
Går ner.
Nedför stigen,
som aldrig funnits där.

Men allt är så tydligt,
då livet sakta rinner ut.
När ska detta nå sitt slut?

Skogen ropar ditt namn,
ber dig att göra.
Det du alltid känt att du måste.
Vem kan höra?
Då alla öron känns döva.

Tar mitt sista andetag,
omfamnar allt jag kunde känna.
Allt för att förändra.
Mitt slut,
välkommen.
Detta är vägen ut.