Ju fler dagar som går.
Desto närmre kommer jag.
Allt jag aldrig ville ha,
men det är väl lika bra.

Ångesten ökar,
känslan har lärt sig hur man förökar,
sig.
Men det är helt okej.
Jag är van.
Fast i en döende stad,
mentalt fast på riktigt,
precis som i en känsla.


Ett enda val,
men det är allt du har.
Håll fast i det lilla som finns kvar,
av det som är du.
Tiden är nu,
men jag ville aldrig vänta.
Alltid samma sak.
Livet har en så bitter smak,
eftersmak av döden.
Var är livslusten, den där glöden?

Varför vågar ingen erkänna att livet inte är mer än detta?
Varför vågar ingen berätta?
Om det finns en mening,
vilket jag vill tro,
varför kan vi inte hitta den?
Allt vi vill är att hitta hem,
men vi får alltid börja om igen.
Igen och igen.