Vi strävar i konsten, att färglägga den inre resan,
odysseen i kosmos - vi är ju faktiskt här. Alla vi

som söker formler,
för den mänskliga betingelsen, hennes minsta rörelse
dess sång och prisande längtan efter att frigöras.

Ur havet ekar Mantan sin sorg - elegin slår mot främmande
stränders lekande barn. En halvguds vrede att beskåda.

Men Vi är så nära nu. Genom mikroskopet - ur teleskopen
bankar vi på porten till skapelsens boning,
för att konfigurera vår plats i miraklet.

Och vi trotsar prompt i kör på att vår Gud inte existerar!?
Fortsätter att såra varandra. Trampa på varandra.

Så jag säljer inga resor längre. Utan drar mig undan
till ett tyst berg där livet är en slug räv på vakt.
Och regndroppens ton mot tunnan är en hyllning

till livet.