bergochdalbana
skyhöga toppar
med vad som tycktes vara ändlösa fall
känslokaos

jag var den där hopplösa romantikern
som inte ville sluta tro på lyckliga slut
trots alla knivar i bröstet
men slutligen brast det

som ett punkterat däck
en pysande ballong
kvar fanns bara tomhet
stoft av ingenting

i denna tingest som älskade
gång efter gång
och bara önskade
att få bli älskad någon gång

sekunder blev månader
jag tänkte att snart är jag hel igen
månader blev år
och nu vet jag inte längre hur man lever utan ensamheten

men det händer ibland än idag
att jag drömmer om att se någon i ögonen
att jag förlorar mig själv i hennes magi
och känner pirret precis innan fritt fall

innerst inne någonstans
i en bortglömd vrå av min själ
är jag lika hopplöst hoppfull nu
som jag var då

kärleken
är defibrillatorn
som kan få mitt hjärta
att leva igen