Förr var det vi

Mer nyss än förr
var du här
o var plötsligt ni

Händer
så bekanta
Med hår av år på varje finger
En lustigt minne av den handflatan på min rygg

Fingrar nu petande på koppens öra
Var hör ni hemma nu?
Vem är halva ni med alstrande värme på sin hud?

O dina ylletrådar så fint ordnade i koftan o jag undrar när du blev så vacker

Ditt glimmande ljus riktas in i mig
men samtidigt över på mig runt mig
Du säger var jag din o gick jag?
När mitt eget sinne stillats finner jag utrymme att fråga var du skulle

Jag väntade
det kom
förlåt
efter tjugo år
Och nu gråter jag
jag gråter
Och fast jag bad dig nu
undrar jag varför du egentligen kom

I kylan utanför
där väser vintern sin röst
men när din hud knappt är mot
så känns den ändå
Strävt skuggar den min hand
utan att nudda
och vi undrar båda
var är vi nu

Vintern därpå flyttar vänskapen in
Händerna och koftan hos sig
ständigheten kvar
här hos mig
Inga fingrar på min rygg
ändå närmre än förr

Den gränsen förbjuder passage
för då försvinner allt helt säkert
Det gör alla han
då lust passerar
o vilja blir förkastat

Den tredje vintern stannar du än
o aldrig passerar vår lust
för viktigare än allt det där är
att jag inte längre frågar
var du ska