Utan social kontext löses verkligheten upp och min värld liknar en psykos. Du är sluten som en mussla och jag vet att det som fanns förut inte finns längre. Din röst är mörk och lugn men nu är du fåordig och jag babblar glättigt och i gåtor.

Livet gnager, river och sliter. Ändå är livet en gåva och jag tränar acceptans och ödmjukhet inför universum. Jag tränar på att ha tålamod och att vara tacksam. Jag tränar på självmakt och fokus. Men tomheten ekar ihärdigt.

Att alltid bära en mantel av sorg och ha något jagat i blicken. Inser att jag rör mig i cirklar och endast ute i periferin känner jag vardagens påtryckningar. Jag står här och undrar: Var vet jag om jag är galen?

Jag ser ut över ett landskap utan gränser, färger eller liv. Ändlös gråhet och ett evigt duggregn. Regndropparna är orden, mina och andras, yttrade i mitt livs konversationer och de har ingen kraft, inget innehåll, utan faller bara och blir till lera vid mina fötter. Kroppen är lealös, som en dockas, och ögonen tomma för den som inte tar sig tid att se.

Jag är en ekvation utan lösning, ett irrande spöke bland allt det grå, som inte smälter in och tar form utan bara stör alltings ordning. Ingen fäster i mig. Min hand försöker greppa andras, men de glider undan med lätthet. Medvetandet söker ständigt, med tentaklerna på helspänn, efter kopplingar som inte syns. Vill mötas och nå upp till en nivå få klarar av.