Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

meteoritregn

i ensamhetens överväldigande dimma fann vi varandra
men tryggheten jag så länge jagat
lämnade mig väntande
och i samma sekund som jag trodde jag var hel
så gick jag sönder på nytt

du var min räddning
men meteoriterna haglade över mina rågfärgade hårstrån
och kratern mellan oss blev djupare än aldrig någonsin förr

vår dialog blev till hjärtats monolog,
om mina rädslor,
och dina tvivel

och jag önskar att jag hade kunnat säga,
att jag önskar vi aldrig mötts

men kratern växer sig djup
och som en igel biter jag mig fast,

de säger att det sista som dör är hoppet,
men jag tror att det är just det
som blir min död.






Fri vers (Fri form) av vindurinn
Läst 400 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-08-20 05:27



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Texten är läst och begrundad. Den får trenne violer från Flen och någon tulpan från Amsterdam.
2023-01-15
  > Nästa text
< Föregående

vindurinn