Det var stora dagar när Carl Jularbo med son Eberhardt kom till Pajala. Calle Jularbo, allas vår dragspelskung, hade en förkärlek för midnattssol, ljusa nätter och det stora handklavérsintresse som Pajalabygden uppvisat. Sensommarn 1959 dök han så upp för att bland annat spela upp till dans på Tannavallan, en av dåtidens stora och mest populära festplatser i Tornedalen. Under den här tiden hade han ofta sällskap av dragspelande sonen Eberhardt, Eric Öst på fiol, och två killar i kompet. Duospel var Calle van vid alltsedan de första åren under 1920-talet med Carl Gylling och det sena 40-talet med Lill-Acke Jacobson. Skivinspelningarna med Lill-Acke Jacobson anses allmänt som något av de förnämsta Calle vaxat. Dessa äger ofta en snärtigt distinkt, men ändå melodisk ton som saknas i många andra alster. Calles särspräglade känsla för rytm blir särskilt tydlig när Lill-Ackes inituitiva dragspelskonst också är med på ett hörn. De kompletterade sålunda varandra på ett ypperligt sätt. Tyvärr fick jordkulans dragspelsvänner inte behålla Lill-Acke särskilt länge eftersom han gick bort i kräfta några år senare. Men låtskatten med titlar som ”Farsans hambo”, ”Stor-Ackes polka”, ”Elvy-vals”, ”Älvan-hambo”, ”Sally-vals” och ”Min tös-schottis” lever ju kvar.

Alltnog, av mina sex morbröder spelade tre dragspel och någon gång under Calles besök inbjöd de honom hem till mormors kök för att inmundiga lite spis. Och efter att ha intagit laxsmörgås med tillhörande snaps började Calle berätta turnéliv och komponerande. Med kilavippen i ögonvrån förtäljde Calle de underfundigaste av historier och mina morbröder fascinerades av dennes humor och chosefrihet. Naturligtvis insisterade de på att Calle skulle dra nån låt trots att han lämnat bälgaspelet på hotellrummet. Han kunde ju låna morbror Yngves Hagström-dragspel och snart satt mästarn bakom verket. Calles fingerfärdighet, rytmkänsla och melodiska följsamhet slog an en ton av begeistring och nostalgi. Det blev inte bara en, utan en pärlrad Jularbo-klassiker. Däribland den tidigare nämnda ”Farsans hambo”, ”Jularbo schottis” och den hos dragspelare så populära ”Sjötorpsvalsen.”

Under sitt musicerande på dans och lokal spelade Jularbo den här gången 1959 inte ”Livet i Finnskogarna” utan några inte så ofta spelade alster som Porellis ”Rostoffskypolka” och Erik Olov Erikssons ”Kalles vals.” Ofta fick han frågan vad han tyckte om att folk spelade enstaka valser och enklare stycken utan egentligt kunnande.
- Den som spelar en vals eller hambo någotsånär är ändå tusen gånger bättre än en person som inte spelar något alls, blev hans svar.

Calle tycktes stortrivas i Pajala och lovade att komma tillbaka året därpå. Innan avresan till Kallax flygplats fick han frågan om han inte kunde komponera en melodi om midnattssol och dylika ting och det lovade han göra. När han så återvände med sitt dragspelskapell sommarn 1960 fick han önskemål om den där låten han lovat snickra ihop.
- Visst fasen, det har jag glömt, tillstod han uppgivet.
Men nästa dag frågade Calle publiken om de hade någon önskelåt. Och önskningarna haglade in.
Då frågade Calle lite pillemariskt om de inte ville höra en rykande färsk vals betitlad ”Midnattssol över Pajala.” Och efter låten lät gensvaret inte vänta på sig. Den rev ned glada tillrop och en drös med applåder. Valsen spelades senare in på Cupol den 25 oktober 1960 . I notform gavs den ut på Melodiförlaget, Stockholm, 1963.

I sammanhanget kan nämnas att Calle tyckte det var lite jäkligt att inte ha komponerat den där utlovade biten så han och Eberhardt satte sig helt sonika på hotellrummet i Pajala och började spåna kring några toner de kommit på. Den första och tredje reprisen gjordes av Calle själv medan mellanstycket i moll komponerades av Eberhardt. Och valsen blev en formidabel succé.