Kan vara att äta den, om den är 'tillräckligt god' och befinns av handen som 'väga lätt'. Det vet en ju annars då en kommer på besök till Gertrud och Astrid, två sammanboende tvillingar vars tillkommande då, dog redan då. På den gamla goda tiden. Du vet, mera förr, som det kan låta ibland. En dag, trots att du låtit dig bli överraskad något förut, du såg på en statyett du lade märke till redan i hallen, där den i glaset från dörren till vardagsrummet speglades med den dörren i viss vinkel. Den såg ut att vara fint mejslad och väl putsad, det glänste lätt i skenet från en sådan där modern lampa som knappt avger någon värme alls. Blott ljus och kostar en väl halv förmögenhet samt sägs hålla i kanske tjugo år eller så. Du blev förtjust i den, gav ifrån dig ett som litet utrop. Rusade i stort sett, fram till den. Bara att du såg framför dig om Hubert och hans filmkamera varit på plats. Du säkert svävat fram på ett blåvitt moln och i högst sakta mak, liksom i ultrarapid. Bara att han inte var där, just då. Innan du hann hejda dig, i känslans sprudlande makt, fångad du var då. Sträckte fram din hand, grep statyetten, vilken strax gick i 1000 bitar. Den var inte utförd i täljsten eller tvål, men ens om den varit det, hade den kunnat stå emot handens kraft. Den var förstås stöpt i choklad, mörk och 50%. Men i alla fall. Inköpt i ett set om sex, i olika skepnad i fri idrott förställande. Just den du sett var en gosse som sprängt målsnöret just och löpt ännu något längre än så säkert. Från landet Belgien, på turistiskt besök vid ett stopp om två dagar på resan. Se sju städer på fjorton dagar. Det var åtminstone vad som stått i broschyren. I några månader hade den fått stå som orörd toppandes en hylla i vardagsrummet. Tills du kom, och det skulle de inblandade sent glömma troligen. Som en etsning på väggen mitt emot, det minnet vårdades nog tämligen oömt.