Sensommaren är ännu kvar, höstsol väntar,
mörkare kvällar, ett elektroniskt fotografi -
min enda påtagliga kontakt - dock är det
varmt och badbart.

Min son och sonson på sonens axlar – det
enda som finns elektroniskt och i mitt minne där
känslor strömmade fram av innerlig djup kärlek.

Väntade på den fysiska återföreningen med
förtröstan och glädje. Äntligen efter alla dessa
år, skulle vi ses till sommaren. Ni kom aldrig...

Det är tyst...