Det är jag och dammet i den här lägenheten. Dammet har blivit en del av mig och jag en del av dammet. På en resa i tystnad, en resa genom tid och rum. I en resa genom universum färdas jag och dammet.

Tvättmaskinen byter ljud i sitt universum.
Jag tar min sopkvast och slåss mot dammet som virvlar runt mig i en dans. Men hånar mig inte eller retas, bara påminner om sitt varande. Som för att säga; ”Tillsammans färdas vi, två materia igenom universum.”