Bakom och uppför backen ligger hans hus han som syns till ibland men inte nu och hans hus syns inte men det är där uppför backen och bakom huset i skogen ligger stugan som borde vara en stuga längre bort men som nu ligger där och tar upp plats och volym som inte syns och även byggnaden är av okänd typ men dit går vi och vi går därifrån. Vi går mot dumpningsplatsen där han inte kunde dumpa det var för brant sade han och jag hörde det inte från hans läppar utan från en känsla i luften och omgivningen som om atmosfären endast omslöt det jag kunde se och överförde ord till luften och lät dem hänga ute att andas in och kännas i huden genom huden hänga från träd i rep grova rep spända från grenarna att övervaka dumpningsplatsen som självutnämnda väktare att egenmäktigt döma överträdelser och verkställa de straff detta oundvikligen skulle leda till. Platsen han pratat om var så nära man kan komma ordets rätta bemärkelse när det kommer till åsar skapade av schaktmassor lodrät sand och jord vad skulle hända om det regnade om det regnade kraftigt och vattnet svepte ner som en enda sammanhängande massa från en av människohand byggd damm en uppdämning som brister av samma hand tillverkade sprängladdning och som drar med sig broar och sanden som utgör deras hus han sade aldrig vad han skulle dumpa där och mina ögon drogs mot den övre kanten klädd av ogräs som en grön kam likt mina ögon utsträckta och längtande mot den otydliga himlen. Växten satt med rötterna stadigt fäst i den torkade väggen något regn kunde inte ha fallit i trakten den senaste tiden eller liknande fraser kunde man tänka sig att människorna yttrade när de utan förpliktelser passerade förbi och försvann den var skrovlig mot fingertopparna och bladen kanske var släta eller ludna inte grova och stjälken kanske också var slät eller fårad när jag slöt handen den högra kring den och drog försiktigt eller hur som helst utan att skada och torkad jord och sand små kokor och stenar lossnade och föll framför mina fötter och jag visste då att det vi letade efter anledningen till att vi var här fanns i min hand och inuti vad som låg omslutet däri i min högra hand jag kanske flyttade över den till min vänstra som då kanske inte heller var helt sluten men för att inte behöva gå in på detaljer i minnen som är så grumliga som detta omslöt den växten tillräckligt för att övervinna dess tyngd. Jag tryckte in nageln i växtens stjälk precis där den slitits loss från sina rötter och drog upp en liten och tunn remsa och drog och blottade dess innanmäte det som låg innanför det vi sökte och blottlade det remsa för remsa runt om i tunna remsor blottade de pulserande gröna trådarna de klart lysande gröna och hoptvinnade trådarna som från utsidan inte syntes men som jag visste fanns där och de drog i mig och jag blottlade dem i mina händer och ögonblicket efter kom de kanske två och tog oss därifrån och vi gick genom skogen åt andra hållet utan att se stugan och i mina händer fanns inte längre växten eller dess pulserande och lysande innanmäte dessa trådar som likt ormar slingrade sig om varandra och var anledningen till att jag och alla vi andra kom hit till den här platsen kvar inte ens ett minne. De var inte från detta land och inte heller från det land där jag en gång varit men ändå var de här och de bar uniformer och orden de yttrade betydde någonting i min öron och var förståeliga begripliga och inga språkliga barriärer eller väggar tycktes resas i området kring den branta väggen som utgjorde en del av högen av schaktmassor som utgjorde den del av dumpningsplatsen där han inte kunde göra sig av med sina bördor och lätta på tyngden över axlarna som med tiden skulle böja hans rygg men nu satt vi eller i alla fall jag på en stol i något som liknade ett postkontor och en kvinna talade till mig inte hotfullt eller olycksbådande utan med ett leende på läpparna jag tror att hon kanske befann sig i någon halva av medelåldern hon hade kort hår inte pojkkort men det var grått inte helt men genomgående och hon log hon talade med ett leende på läpparna som även tycktes reflekteras i hennes ögon men jag visste att vi hade blivit bortförda tagna och hon förhörde mig det var ett förhör och hon frågade mig frågor jag antogs besvara och hon frågade och jag lyssnade inte jag hörde inte och jag vet inte om jag svarade men människor andra än kvinnan på stolen framför eller lite snett till höger om mig skyndade förbi eller i alla fall gick i maklig takt och ingenting i min omgivning kunde säga emot mitt påstående att platsen framför skrivbordet där stolen jag satt på var placerad var ett postkontor. Vi går till stugan och går därifrån men vi är inte där vi är ute och går buskar dekorerar marken i höfthöjd och marken däremellan är inte gräsklädd endast sporadiskt och sparsamt sparsmakad det är mest jord men inte högar eller kamklädda åsar av dumpade schaktmassor pojken kan vara min lillebror han går kanske först men jag ser det ändå han ser en hand en hel arm som skjuter upp ur marken och pekar mot himlen ovanför det är ljust men jag får för mig att det skymmer och att min sikt är begränsad i dunklet som en tjock invasiv och främmande växt i undervegetationen och han går fram till den och tar tag i den som om han ville dra den ur jorden med rötter och allt och skala den trycka in naglarna under huden och remsa för remsa blottlägga musklerna det vita strålbenet och krossa det och känna den trögflytande benmärgen över handflatan känna den rinna mellan fingrarna och droppa ner på marken framför hans fötter som om någonting kallade på honom och han visste att sanningen låg där så nära under den tunna huden nästan genomskinlig han går fram och tar tag i armen och mannen slår pojken medvetslös med ett kraftigt slag över tinningen som borde dra blod och tar barnet i sin mun och springer på alla fyra iväg han springer iväg på alla fyra i natten över fältet jag vet inte om vi springer med men jag är där med honom och iakttar från sidan där han på alla fyra springer över fältet med pojken som kanske är min lillebror i munnen den är kanske missformad för stor han morrar inte men han springer och han springer som en jagad vildhund med feber i ögonen och jag såg de båda för sista gången på det fältet.