Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ingår i samlingen 'Godnattsagor'


Odling eller utan drömmar

Jag hörde det första gången en varm sommarkväll när jag lagt mig för att sova. Det hade precis regnat kraftigt och fönstren var stängda på grund av de tidvis hårda vindbyarna. Sovrummet var kvavt och fuktigt, min hud började bli klibbig av svetten som sakta trängde ut genom porerna och vidare spred sig till lakanen. I denna fuktiga värme var det svårt att slappna av och jag vände och vred oroligt på kroppen under det halvt uppdragna täcket. Det var i ett av dessa ögonblick jag hörde det. Jag hade precis lagt mig på min högra sida, ansiktet mot sidan av bokhyllan, ögon och öron täckta av en hoprullad t-shirt, och tog ett andetag, varken ovanligt djupt eller utdraget. Det var i och med detta andetag, när den fuktiga luften drogs ner genom min strupe och vidare mot lungorna, som jag hörde ett ljud, kort och svagt. Det kunde ha varit ljudet av vinden som slet i träden utanför fönstret, men jag var säker på att det kom någonstans inifrån mig...
Andra gången följdes ljudet, som denna gång var mer distinkt, av en känsla. Inte så mycket en fysisk känsla som en övertygelse om att någonting fanns inuti mitt bröst. Ljudet av vinden vinande mellan trädens grenar lät instängt och ekade ihåligt, som om min bröstkorg inte innehöll någonting och revbenen var späda, lövklädda grenar. Detta ljud fyllde mina öron under flera minuter, först svagt och tvekande, sedan alltmer tilltagande i styrka, som en antydan till storm. Täcket var uppdraget hela vägen till öronen, täckte ögonen, och jag mindes första gången; det fick mig att glömma bort vem, eller vad, jag var...
Tredje gången kände jag det. En fysisk beröring inifrån, tryckandes mot bröstbenet, som om mitt hjärta blivit ett frö i väntan på vatten och näring. Jag kunde känna hur det växte, viljan att fylla det tomrum som var min bröstkorg och tränga igenom det skal som var min kropp. Den natten drömde jag att jag såg mig själv bli täckt av fallande höstlöv och förmultna...
Ljudet har nu blivit konstant, det kommer från mitt bröst men jag hör det samtidigt inuti mitt huvud...vinden susar och viner, stormen tilltar och jag hör träden växa, hör dem sträcka sig sig uppåt, hör rötterna gräva sig djupare...jag har tagit bort gardinerna och står med båda fötterna i en vattenfylld balja, badar min nakna kropp i solljus, ger den näring...
Jag är fastvuxen i sängen, min hud har slagit rot. Jag kan se tunna och späda skott skjuta ut ur mina ben, ur den ännu mjuka huden, upp runt skrevet och mer intensivt och grovt på magen och bröstet. De växer dag för dag, suger näringen ur min kropp och förvandlar min hud till bark...
Mitt hjärta är ett frö som kommer att föda ett träd. Det kommer att tränga ut ur mitt bröst och blomma vackert med mina sista andetag, tränga genom taket och sträcka sig mot himlen, mot solen, och aldrig dö, aldrig torka, aldrig vissna och aldrig dö, mitt kött och blod försvinner men jag lever för evigt, mitt medvetande en del av den pollen som en dag kommer spridas med vinden och fylla allt, jag är ett med allt och samtidigt ingenting, jag kommer stå kvar som ett monument när världen färgas röd av bränder och dess ruiner faller samman till stoft. Jag är domaren och jag kommer att leva för evigt.




Fri vers av throughsenses
Läst 196 gånger
Publicerad 2017-08-28 21:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

throughsenses
throughsenses