Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ingår i samlingen 'Godnattsagor'


Två eller så timmar senare, en repetition

Jag vaknar till ljudet av kraftiga hulkningar, magsaft och till hälften smält mat, vätska som tränger upp från magsäcken, upp genom strupen och ut genom munnen, mellan tänder och läppar fastnar det i skägget och övrig behåring kring munöppningen, träffar golvet och bildar en pöl. Han är gammal på gränsen till döden till dödsbädden i en dvärgs kropp, liten och skör kryper han in i rummet på alla fyra med den nyligen uppkastade spyan droppande från den halvt öppna munnen, runt på golvet i något som bäst kan beskrivas som en tafatt cirkel eller dropp dropp dropp hälften vänder sig mot den smala glipan i dörren och börjar dropp dropp klämma sig igenom och försvinner, det enda som hörs i natten som nu på sommaren inte är så mörk som man tänker sig natten är hasande lemmar mot övervåningens golv och enstaka hostningar som utan tvekan sprider den sura vätska som fläckar munnens omgivning och med ännu större sannolikhet rör han sig mot trappan som leder till nedervåningen. Försiktigt, i avsikt att inte kliva i de vomerade magsafterna, tar jag mig upp ur sängen och ut ur rummet, tänder hallens lampa och beskådar pölen som gestaltar sig i en oregelbunden form, ljusbrun gul vätska som spridit sig längre ut från mitten av en halvsmält brun smet som liknar grovt fiber upplöst i vatten och nästan intakta bitar som han svalt hela, ger ifrån sig en sur på gränsen till söt odör, en stig av glesa droppar bildar avtryck av passerad tid som mina ögon följer, in i rummet och ut igen försvinnande nedför trappan och jag går och tänder lampan till badrummet och hämtar toalettpapper. Det tar tre eller fyra stora nävar innan min ögon inte längre kan uppfatta några större kvarvarande fläckar men hur mycket har egentligen trängt ner i golvets trä denna gång, lukten har ännu inte försvunnit helt och han sitter väl i trappan och tittar längtande ut genom fönstret med för få tänder i käften klockan är mitt i natten och jag vill sova jag vill sova utan att bli väckt för att torka spyor jag matar honom varje dag hur fan ska jag orka upp och jobba om några timmar jag matar honom eftersom han inte klarar av att äta själv men han vägrar ju att äta jag ger honom till och med sin dagliga medicin intryckt i något illaluktande den lilla vita och halva tabletten täckt av något brunt ibland spottar han ut det jag vill trycka in den i käften på honom och ner i halsen och skrika SVÄLJ! och därefter fortsätta med de enda två sorter av fast mat men den ena spottar han ut hälften av gångerna till och med de gånger jag trycker in dem utan att bry mig om hans plågade ansiktsuttryck och den klibbiga sörja han ska ha på kvällen med vitt pulver för att njurarna inte ska lägga av men inte fan tänker han på det när det rinner nedför hakan och skitar ner hans skägg eller ens när min händer blir alldeles klibbiga av skiten inte fan bryr han sig om han fläckar ner mig med sin död och varje kväll vrålar han från någonstans som att det var de sista ynkliga ljud som någonsin skulle lämna hans strupe som i plågor och jag skriker HÅLL KÄFTEN! och han blir tyst ett tag tills han väcker mig med sina spyor och jag än en gång måste offra min sömn för att torka upp den mat jag tryckt ner i halsen på honom och det blir väl jag som måste plocka upp avföringen som ligger i trappan eller ovanför trappan eller nedanför trappan som i ett spår av bröd- eller kaksmulor från käften på någon annan gamling men här inte från köket utan från toaletten ibland hinner jag vakna innan någonting hunnit upp ur magsäcken och träffa golvet och jag håller hans sköra kropp i mina händer och hela kroppen häver sig och jag tror att han ska spy tills inälvorna ligger utsmetade på golvet som rötter till någon missformad och grotesk växt en hopsjunken påse av hud och hår och med sin sura vätska släcka den vacklande låga som fortfarande brinner någonstans och jag undrar varje kväll om jag ska få sova natten igenom och jag fruktar att det är min låga som sakta avtar i styrka när jag låter rakbladet skära djupt in i bröstet och skriker i unison med hulkningarna och undrar hur långt ner i golvets trä våra vätskor tagit sig.




Fri vers av throughsenses
Läst 167 gånger
Publicerad 2017-08-28 21:24



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

throughsenses
throughsenses