Har du bil eller ska du ta bussen, frågade en för
mig okänd kvinna i väntrummet på polisstationen.
-Nej, jag tar bussen, svarade jag utan
att med säkerhet riktigt förstå henne.

En stund senare,
-Här har du en uppgift; skriv något om narkotikan,
den som ställer till med ett helvete för de inblandade.
-Ja, det har jag erfarenhet av, en man som försökte få
mig att bli beroende, genom att smyga på mig knarket,
stoppade det, han är säkert känd hos polismyndigheten.
-Vet inte, det hände väl på 80-talet?
-Ja, det var längesen.
-Nä, dags att börja jobba.
-Jag vet inte hur..
-Inte, du är ju specialutbildad,
vi har höga förväntningar på dig.
-Men så bra är jag inte, svarade jag och min
säkerhet tycktes försvinna under tiden som
kommissarien knappade in informationen.
-Nu är det arbetslivet som gäller i ditt liv.
-Det har det alltid gjort, pep jag tyst.

-Här är en nyskriven text: "Om de som varit förebilder
sen vi var små skadar, är det så lätt att sedan skada sig
själv, men man lever inte för sina föräldrar, man lever
för sin egen skull och narkotikan är ingen riktig vän."

-Oh, vad fint, den kan användas till
ett konstverk om författaren vill det..

-Vi behöver ha med en pedagog, om det här ska funka.
-Ok, vem, frågade jag och började skriva på en text..

"När soldags morgon regnet tar,
ja, just då ser jag en morgondag
och aldrig ska vi behöva fly det
mörka moln som himlen tar.
En morgon så skir i diset av en sil. .
Låt nu era hjärtan styra, att ni också slipper hyra..
För på jorden under fotsulan gräver maskar i myllan
en bädd att sova på för er som lovat på avtändningen
er skada i hjärnan så svår att inga normala dit vill gå."
___

-Vänta är ni här, vi måste slänga bort narkotikan, vänta!
-Det finns så många andra sätt att bli hög på..något..sex?
-Nu är det så mycket text så vi fortsätter på nästa sida.
-Vad sa du?
-Ja, alla får vara med.

___

-Det är skönt att arbeta hemifrån, tänkte jag för mig själv.

"Resten sitter kanske här i huset och bevakar dig."