Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
spontant svammel om en svunnen tid


Kärlek, Hulken och det som stannar kvar.

 

 

 


Den kyliga vinden fångade mitt långa hår när jag for
nerför backen på cykeln. Vårsolen värmde mitt ansikte
och nervositeten hade bosatt sig i magen.

Jag parkerade cykeln vid tågstationen. Mina ögon
sökte efter dig. Du syntes inte till. Jag kollade
mobiltelefonen hundra gånger i sekunden. Till slut
fick jag ett sms, du undrade vart jag var. Jag stod
utanför, du satt där inne på stationen, så jag gick
in. Jag hade varit där många gånger förut. Men denna
gång var annorlunda. Jag visste ju att jag skulle
möta dig. Men jag kunde aldrig ha anat, hur du skulle
komma att forma mitt hjärta.

Jag var sexton år, du sjutton nyss fyllda. Jag var en
blyg pojk som egentligen aldrig umgåtts ensam med en
tjej förut. Du var en dröm. Vacker, från topp till
tå, med snus under läppen och ögon som kunde döda.
Mitt hjärta brast ut i lågor.

Jag som så ofta har så många ord, tappade dem alla.
Jag satt mig på min cykel, och du satt dig på
pakethållaren, sedan cyklade jag hemmåt.

Väl framme så gick vi in på mitt rum. Jag spelade
musik och du satt i soffan. Vi sa inte mycket just
då, men när våra blickar möttes så fnissade vi båda
nervöst.

Min snälla mamma kom in med kaffe och bullar, du
skrattade och jag tyckte det var så pinsamt att jag
ropade att hon skulle lämna oss ifred.

Jag visste inte hur jag skulle bete mig med dig. För
jag hade aldrig känt det du fick mig att känna. Allt
var främmande. Det var läskigt och svårt. Men jag
visste redan från första sekund, att jag ville att du
skulle stanna hos mig, föralltid.

Första gången jag skulle åka hem till dig. Vi sågs
efter skolan. Mamma skjutsade oss så att vi slapp ta
tåget. Vi skulle vara ensamma i ditt stora gula hus i
ett helt dygn. Vi fritarede egna pommes, hängde
tvätt, tog vårpromenader med din hund och pratade om
allt.

Vi gjorde egentligen inget speciellt. Men det är än
idag bland det mest speciella jag någonsin upplevt.

Vi var ofta vakna sent. Vi tittade på film, zappade
bland tv-kanaler, ofta såg vi gamla repriser av Saturday Night Live eller Hulken på kanal 5. Du låg ofta i mitt knä, och mina fingrar löpte längs din rygg.

Den natten, hemma hos dig, så skulle jag sova över.
Jag minns när jag stod och borstade tänderna. Tusen
tankar virrade omkring. Skulle jag få sova bredvid
dig eller i soffan? Vill du att jag ska hålla om dig
eller hålla avstånd? Vill du ha sex?

Jag gick in i ditt rum. Du hade bäddat din säng, för
oss båda, med två täcken. Så jag kröp ner där, hos
dig men ändå inte. För medan vi låg bara centimeter
ifrån varandra, så hade vi varsitt täcke, det kändes
som mil mellan oss. Jag som var en blyg och osäker
pojk, tog det som en tecken att du ville att jag höll
avstånd. Jag var glad att få sova så pass nära dig.
Men inombords dog jag lite, mina armar värkte, jag
ville bara få hålla om dig. Men jag var för feg. Jag
vågade inte. En förlorare kan aldrig vinna.

Tiden gick. En kväll satt jag hemma och vi chattade
på MSN. Jag bröt ihop en smula och erkände hur jag
kände den natten. Att jag så gärna hade hållit dig i
min famn. Du svarade att du hade tyckt om det väldigt
mycket. Och jag kände mig som världens idiot som var
så feg att jag gick miste om den chansen. Det var
redan sen lördagkväll. Jag var beredd att cykla fyra
mil hem till dig. Men mina snälla föräldrar skjutsade
mig, mitt i natten.

Jag ringde på dörren, du öppnade. Det var alltid
något speciellt med sättet du log på. Jag kände mig
alltid hemma hos dig.

Vi tittade på film som vanligt, du låg i mitt knä,
jag kliade dig på ryggen. Och när det var dags att
sova, så var jag äntligen, aningen modigare. Jag tog
dig i min famn. Jag kanske är onormal som inte tänkte
på sex då. Men jag fann eufori i att ha dig i min
famn. Det var som att tiden stod still. Trots att
tiden sprang iväg. Jag ville inte somna, ville inte
missa en sekund. Äntligen hade jag dig, nära, kände
dina andetag, kände din värme. Jag var hög på livet.

Vi sågs några gånger till. Sedan fick jag veta, att
du var kär i en kille du aldrig träffat. Ärligt
talat, så borde jag ha hatat dig då. Men jag älskade
dig för mycket. Så jag sa att det var roligt att höra
och att jag hoppas att det går bra mellan er. Jag är
egentligen inte en person som ljuger, men jag har
aldrig ljugit så mycket som jag gjorde då. Det fanns
så många nätter då jag grät mig till sömns och
förbannade mitt hemska hjärta. Jag intalade mig själv
att jag borde ju förstå, det är ju inte mer än
logiskt. Att någon som du aldrig skulle kunna falla
för någon som jag. Att jag levde på lånad tid. Att
jag hade tur som fick dela några underbara ögonblick
med dig.

Tiden gick. Månader blev år. Vi höll kontakten. Vi
var vänner. Du var sällan i stan. Men vi brukade
träffas en gång per år, oftast när jag fyllde år.

Jag hade precis fyllt 18. Vi hade bestämt att vi
skulle träffas på krogen. Med allt bakom oss, så
tyckte jag det skulle bli roligt. Vi var ju vänner.
Vi båda hade gått vidare.

Jag och en polare köpte en varsin öl och satt där
inne på krogen. Musiken dunkade och vi hade kul.
Sedan fastnade min blick i din. Det var som att tiden
stannade, musiken tystnade. Jag blev mållös. Än en
gång. Och jag förstod inte alls, hur allt det jag
kände när jag var sexton, hur du på en sekund kunde
få mig att känna så igen.

Men jag höll masken. Du hade ju din pojkvän. Vi
snackade om allt möjligt, hade en rolig kväll. Tills
på småtimmarna, då du berättade att han hade varit
otrogen. Hur han sårat dig. Jag hade aldrig hatat
någon så mycket, även om jag aldrig träffat honom.
Men det spelade ingen roll, för han hade sårat dig.
Jag försökte trösta dig med kramar och ord. Jag sa
att jag stöttar dig, att om du älskar honom så hoppas
jag att ni kan komma förbi all smärta och svek.

Vi skiljdes den natten. Men jag kunde inte sluta
tänka på dig. På det gamla som du åter väckt till
liv.

En natt var jag ynklig och svag. Jag skrev till dig.
Blottade mitt hjärta och sa, att jag saknade dig.
Du svarade med att fråga mig, ifall jag trodde att
hon skulle komma springandes till mig bara för att
hennes pojkvän varit otrogen. Det var som en smäll på
käften. Så osmidigt och dåligt av mig. Men jag
svarade ärligt, att jag inte hade sådana intentioner.
Jag var bara tvungen att lätta på mitt hjärta. Att
jag önskar henne all lycka.

Vi pratade inte mer på en lång stund.

Månader gick. Plötsligt pratade vi igen, som om
ingenting hänt. Jag skulle fylla 20 och jag bjöd hem
henne på min fest, om hon var i stan. Och hon kom.
Med sig tog hon med sig sin pojkvän. Ärligt talat så
hade jag svårt att respektera honom. Men det var
inget jag visade. Han var trevlig på festen. Men i
stunder var det som att han inte existerade. När vi
väl var i samma rum, när jag pratade med henne. Då
var det precis som det var då, när jag var sexton. Vi
skrattade, pratade och skämtade. Mitt hjärta slog
volter. Men sedan kom ännu ett farväl.

Dagen efter var jag bakis, det var en rolig fest. Men
hjärtat mitt värkte. Jag kunde inte förstå. Hon var
min första kärlek, och jag hade älskat efter henne.
Men det kändes aldrig likadant. Hur kunde jag
fortsätta känna så som jag gjorde, när jag träffade
henne så sällan. Jag tänkte att jag måste vara
världens största idiot.

Nästan ett år passerade. Innan du hörde av dig igen.
Mycket hade hänt. våra liv var annorlunda. Du hade
gjort slut med din pojkvän. Och jag hade förlorat min
far. Det var när du fått höra det du hörde av dig. Du
skrev att du var så ledsen att höra vad som hänt. Du
ville finnas där för mig, som stöd. Och i det
becksvarta mörker jag befann mig i, så uppskattade
jag dig.

Den vintern hade du fått jobb här i hemma i stan, så
du skulle komma tillbaka. Du undrade om jag ville
träffas. I en period då jag mådde som allra sämst,
jag träffade inga vänner, jag hade bara stängt in mig
i mitt rum, pratade inte med någon... Så var mitt
svar ett tveklöst ja. Jag ville träffa dig. Kunde
aldrig säga nej till dig.

Det var sen november. Snö överallt. Jag stod vid
gatan och väntade på dig. Du kom körandes i din
mercedes. Du stannade och jag klev in. Vi svängde ner
mot mitt hem. Parkerade bilen. Vi gick in. Jag tog
din jacka, tog din schal. Och jag blev förbannad på
mig själv. Vi är bara vänner, vi ses som vänner.
Varför känner jag som jag gör. För när jag såg dig,
så var du inte lika vacker som du var då, nej du var
vackrare nu. Jag tillät mig inte att känna så. Så jag
ljög för mig själv.

Vi pratade. Spelade tv-spel. Vi bowlade på Nintendo
Wii. Du viftade med kontrollen och jag kom på mig
själv att le för att du var så söt. Sedan såg vi på
film, följt av en vinterpromenad i natten. Innan jag
vinkade av dig när du åkte hem.

Du kom ofta förbi och hälsade på. Det var ungefär
samma sak varje gång. Vi pratade, umgicks, såg på
film och spelade spel. Vi brukade spela Guitarr Hero
och tävla mot varann. Vi retades och hade kul.

Du är lika gammal som mig, men fyller två månader innan. Så för att fira dig lite smått och skoja på samma gång, så hade jag en liten överraskning.
Jag hade tagit ett DVD fodral, fyllt det med ditt favorittuggummi, och slagit in det. Du trodde det var en DVD, men blev förvånad, och skrattade. Sedan hade jag en annan liten överraskning, även det såg ut som en DVD. Och det var just det. En DVD med alla gamla Hulken avsnitt, som vi såg på varje natt när vi var unga. Du kramade om mig, tyckte det var gulligt. Och jag hoppades att vi skulle få tid tillsammans, att se om alla avsnitt.

När timmen blivit sen, så befann vi oss ofta i min
säng. Jag satt bakom dig, du låg lutad mot mig. Jag
gav dig massage, och jag kliade dig på ryggen. Mina
fingertoppar trevade på samma stigar som dem gjorde
när jag var sexton.

En kväll gick vi på bio. Efteråt så satt vi i din
bil. Du frågade om jag ville bli av med dig. Jag
skrattade och svarade aldrig. Så vi var fantasifulla
nog att vi åkte och hyrde film, sen åkte vi hem till
mig.

Vi kollade på rysk skräckfilm. Jag fattade ingenting.
Men du pluggade ryska, så jag bad dig översätta.
Ärligt så brydde jag mig inte alls om filmen. Men du
var så söt när du översatte allt åt mig. När det blev
för läskigt, så gömde du dig bakom godispåsen. Jag
tog tillfälle i akt, och skrämde dig. Du sa att jag
var elak, men du log efteråt.

Ännu en gång, så var du i min famn. Jag masserade
dig. Tills du fnissade och suckade. Jag frågade om
något var fel. Du sa att du kände dig som ett barn.
Jag frågade vad du menade. Du sa att du ville kyssa
mig, men att du inte vågade. Så jag kysste dig.

Det var våran första kyss.

Jag kände stötar genom hela min kropp. Jag kunde inte
tro att det var sant. Att jag, efter så många år,
äntligen fick kyssa dig.

Det ena ledde till det andra. Till slut låg kläderna
utspridda överallt. Jag vet inte om du knullade med
mig. Men jag vet att jag älskade med dig. Så mycket
känslor som äntligen släpptes fria. Samma känsla, som
när jag för flera år tidigare fick hålla dig i min
famn när vi skulle sova. Jag var inuti dig. Dina
läppar kysste mina. Om du bara visste, att du varit
inuti mig sedan jag var sexton.

Vi fortsatte att träffas. Vi spelade spel, såg på
film, hade sex. Vi åt middag med min familj. Jag
trodde jag drömde. PÅ alla hjärtans dag, så köpte jag
dig en rosbukett och skrev dig en dikt. Vi var på
mitt rum, jag bad min lillasyster att ställa ut
buketten på golven utanför min dörr och knacka på. Du
öppnade och såg blommorna. Du blev glad. Men samma
natt så grät du. Och jag förstod inte varför.

Inte lång tid efter. Så kände jag att det var dags.
Jag yttrade tre små ord, som är så oändligt stora.
Och du svarade med ett förlåt. Att du blev besatt av
sexet. För att det var så bra. Kanske ljuv musik för
dem flesta att höra. Men det var som att hon satt en
kniv i mitt bröst och vred om. Hon bad om ursäkt, sa
att hon kände sig som en bitch. Och jag ljög igen. Sa
att det var lugnt. Men det kunde inte varit längre
från sanningen. Hon ville fortsätta träffas. En del
av mig ville det också. Men att vara nära henne, att
ha sex med henne, var inte tillräckligt. Det var inte
hennes närhet jag ville ha. Jag ville ha det jag inte
kunde få, hennes hjärta. Så jag tackade nej.

Sedan dess har vi inte träffats. Ändå tänker jag på
dig ibland, än idag. Jag är 29 nu, och drömmer inte
om dig längre. Jag drömmer inte alls. Du har
förmodligen glömt mig. Men jag glömmer aldrig dig.
Du lärde mig vad kärlek var. Och för det är jag förevigt
tacksam.

 

Förevigt ensam.

 

 

 

 

 

 




Prosa (Novell) av Nicklas VIP
Läst 625 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2017-09-02 22:34



Bookmark and Share


  aol
Så bra skrivet och så igenkännande rader om likheter händelser inom var och en bra fångat och så ömt berörande,
2017-09-27

  Yttes
Otroligt vacker men smärtsam text. Jag gillar ditt sätt att berätta den på med åren som går och kärleken som består.
2017-09-24

    ej medlem längre
Tårar.
2017-09-16
  > Nästa text
< Föregående

Nicklas VIP