Det är mörkt.
Världen är kall.
Musiken spelas från hjärtat,
av en självmordsbenägen man.
Han spelar det han spelar,
bara för att han kan.

Drömmer sig bort,
till en overklig värld.
Där allt är i balans,
lyckan flödar så att han nästan hamnar i trans.

Musiken tystnar,
mannen tar ett kliv.
Ta mig var än du vill,
bara tiden står still.
Lite till och lite till.
Men det måste ta slut.
Jag måste hitta ut.

Vägen tar dig ingenstans,
men det är bättre än inget.
Det måste ta stopp,
var försvann allt hopp?

På bordet står det någon kopp,
med någon text.
Något som man bara får när man är älskad.

Men en värld full av någon,
när man inte är någonting, går inte att rädda.
Varför var ni aldrig beredda?

Scenen blir svart,
som en oändlig natt.
Tystnaden tätar,
tillsammans med paniken.
Livlös i en snara,
men så vid liv.
Allt han ville vara, var alltid ett steg längre än bara.