Jag ljuger inte, men precis som du, har mina sanningar vattenfärger längst kanterna och alla färger blir tillslut en mörk nyans. Kanske en mörk lögn.

Är vi okej frågar du, och jag vet inte hur jag ska svara. Hur ska jag kunna förklara att jag känner sorg att våra kvällar med salsa i mörkret, pizza på köksgolvet och månögon - är numera ett konstant försök att få din uppmärksamhet.

Kolla på mig, kolla på mig nu, kolla på mig när jag klär av mig, tills ingenting mer än ben finns kvar. Kolla på mig och se hur omvärlden har lämnat blåmärken på min själ och när jag säger att jag har ont, så menar jag inte att jag ömmar - utan skriker av panik när sylvassa ord skär sig in i mitt hjärta.

Fast det är förstås inte sant. Ingen är elak. Förutom jag.

Elak när jag ligger och väntar på att du ska höra av dig innan din fru har lagt sig bredvid dig. Elak när jag petar på mina höfter och undrar om det är mer eller mindre att älska. Elak när istället för att säga sanningen, säger att det är okej. Elak när jag missunnar mig själv chansen att bli älskad hel.

Så nej, det är inte okej. Inte ens lite. Inte ens alls.