det sägs att de första 90 dagarna är också de svåraste
bullshit, trodde jag.
men nu sitter jag här med vinet i glaset,
gråten i halsen
och de 90 dagarna börjar om för sjunde gången.
som barn fick jag en liten guldstjärna när jag kunde stava orden rätt
formulera bokstäverna till alldeles för avancerade ord
och jag sträckte på mig så jag kunde nå högt över alla de andra barnens obrydda huvuden
ibland var guldstjärnorna slut, men då ritade jag egna små stjärnor i blyerts,
kors och tvärs över hela sidorna
äppel päppel piron paron
jag var ända ute på tallekvisten
vinglade, sneglade över axeln för att räkna de andras stjärnor
och hoppades på att jag inte skulle ramla ner från min kvist
jag fortsätter samla guldstjärnor som vuxen
men det enda jag har i handen
är en enda vit polett